En grupp barn sitter i ring och tecknar. Det är workshop och de ger instruktioner till en konstnär. Han simmar som en fisk i ring runt på pappret. Tecknar snabbt, sen långsamt. En drar sig ur. De fortsätter på varandras bilder. Glömmer vem som är vems. Allt går in i varandra. Liknar stök, damm och skrot. Så ser en färgerna, hur de möter varandra, skiner, skapar rytm, det blinkar i vattnet.

Konstnären är Roger von Reybekiel. På väggen, på golvet, i skuggan, står målningar och skulpturer. Luft har pressats in mellan materialen. Lager på lager av teckningar har blivit till skulpturer. Plast och popcorn har limmats fast, buntband dinglar in och ut ur en genomskinlig duk. Det är som att gå längs stranden och se kvarlämningar av en båtsemester som fastnat i vartannat. I efterlivet spolas alla slags saker upp här. Plastbitar sticker ut ur det som liknar en gardin. Knutar går genom varandra eller fortsätter på rader, som garn eller ett nät.

Von Reybekiel pratar i strofer som liknar seglarvisor. Det är ett slurpande gurglande ljud. Han applicerar textiler och madrasser på varandra. Snurrar och kravlar in mellan dem. Klipper och limmar delar av sig själv och en dykardräkt samman till målningar och skulpturer. Sedan fäster han delarna på väggar och golv. De blir en del av byggnaden, som skulle kunna vara konstruerad i USA, för ett utopiskt ekologiskt projekt. Fönster ut mot naturen, upp mot himmelen. En ubåt på land. Fönstrens linjer fortsätter in i skulpturerna. Vrider sig runt vågorna.

Von Reybekiel talar genom bakverk. Han har många syskon. Gillar att koka i grupp. Han gillar att skoja med mat. Hans förra ateljé var ett kök. När han reser packar han konstverken i äggkartonger innan han lägger dem i en röd resväska som han kallar ”kassaskåpet”. Men nästan allt som är här, är gjort på plats, format av byggnaden, kollegorna, barnen, de lokala bagarna och konditorerna.

Först tror jag att det är den ena konditorn som kommer gående mot mig, men tar fel. Det är min egen spegelbild som bucklar ut längs väggen och golvet. Målningar hänger längs den blanka vattenytan, min egen spegelbild kommer emellan när jag upptäcker hur färg endast delvis täcker leran. Fingrarna fastnar i utrymmet mellan en linje och en annan, ett penseldrag och ett annat. Det är målat med lite vatten, som för att störa en vuxen.

– Ingrid Furre

┌░ : ◔ ਊ ◔ : ░┐

Medverkanden i workshops var Mawg Mohammad, Mohanad Mohammad, Ebrahim Kachoch, Soliman Kachoch, Abdal Rahim Kachock, Hdi Nasris, Karima al Saadi, Salm Battoshi, Dino Sarius Kvist, Harry Sony Sarius Kvist, Erick Kvist och Emma Sarius, Agnes Mohlin och Casandra Cornelio med flera.